Att skriva "Who are you?"-inlägget är nog det klart bästa jag gjort med den här bloggen! Nog för att jag visste att det var en och annan som kontinuerligt kom in och läste hos mig men att jag skulle få så himla fin och positiv respons är helt ofattbart! Jag är överväldigad, tack snälla ni!

Det värmer mig att jag gett er ett så pass realistiskt intryck av mig själv. Jag vet att blondiner som frossar sig i skor, kläder och Italien-resor kan verka lite lösaktiga, bortskämda, skrytsamma - you name it, men jag är verkligen en helt vanlig young woman som försöker utveckla sin spontanitet till max och med glädje skurar sjukhusgolv och toaletter dagarna i ända (poängtering: jag älskar mitt jobb, jag hade en förbannad jäkla tur att få ett så bra jobb direkt efter studenten!) för att kunna åka till mitt paradis så ofta som möjligt.

Så tack! Tack tack tack! Bättre uppmuntringspepp kan man helt enkelt inte få nu när man sitter fast i här mörka och dystra Sverige... men snart bär det av igen, lita på det! ;)

I'm absolutely overwhelmed. Thank you! Thank you so much!

JENNY! Åh, så himla otroligt fantastiskt underbart att höra från dig igen! Vilken härlig överraskning :) bor du fortfarande i Perugia? Jag måste berätta en häftig sak för dig! En sak som är så fantastisk att ni andra också måste får höra om det.

En jättefin tjej från Umeå vid namn Alexandra var inne på din blogg för länge sen när vi båda fortfarande var på Devote och hittade mina kommentarer på italienska där. Hon är nämligen också förälskad i Italien och kan så gott som flytande italienska och på så vis så började hon och jag bloggväxla kan man säga, vi skrev långa kommentarer till varandra om vår längtan till Italien och hur det var att ha sin amore på distans som vi båda hade haft.. :)

Jag tror det var i januari förra året som vi började ha bloggkontakt för det var samtidigt som jag åkte till Venedig med min familj, och några månader senare i augusti kom Alexandra till Göteborg för att hälsa på en väninna och det var då vi träffades för första gången. Vi gick på stan, var ute och dansade och vi tog till och med en tur ut på västkusten med min segelbåt tillsammans! Vi hade väldigt kul och hon är en helt underbar tjej :)

Sen åkte Alexandra tillbaka till Umeå och hösten kom. En dag när jag kom hem från jobbet fick jag ett sms från Alexandra (jag har till och med kvar det i telefonen! :D) med de exakta orden Johanna, viviamo in un paese di merda! Quando andiamo in Italia? och tre eller fyra dagar senare var en vecka i Rom bokad.

Jag kan helt ärligt säga att det var en av de bästa resorna i mitt liv. Vi gjorde allt; åt god mat, turistade, shoppade, festade till sena morgonen och såg varje vinkel av Rom! Dessutom träffades jag en av Alexandras fina vänner som bor i Rom, Tove, och de hade också hittat varandra via Alexandras blogg. Jag vågar nog säga att Tove är min vän också nu, även fast hon och jag har en magisk förmåga att gå om varandra varje gång jag är i Rom :) (Men nästa gång, cara, då sjutton!) En kväll när vi tre varit i Trastevere och ätit middag tillsammans säger Alexandra; hade det inte varit för min blogg hade inte vi tre suttit här nu! Och inte minst tack vare DIN blogg, Jenny, för det var där som Alexandra hittade mig. Hur häftigt och fantastiskt är inte det? ♥

Så jag har så mycket att tacka dig för, Jenny! Hade det inte varit för din fina blogg som du skrev så hade jag inte hittat dessa två fina tjejer som jag kan kalla för mina vänner nu :) och det hade varit underbart att få träffa dig med någon gång, jag har ju blivit expert på trenitalia.it nu så det kanske inte skulle vara omöjligt! ;) Haha. Kort och gott, jättehärligt att så höra ifrån dig igen cara! Un grandissimo abbraccio!

Jag och Alexandra i Colosseum, november 2008! ♥

Jag är fighter. Ingen gör så bra reafynd som mig. I somras när de här Chloe-inspirerade nitbootsen kom i butik på Scorett kostade de 999:- och jag ville så hemst gärna ha dem, men jag tyckte inte att det var rätt prisklass för ett par boots som inte ens är äkta läder så jag väntade. Jag väntade ända tills augusti då de prissänktes till 799:- och ändå köpte jag dem inte.

Och jag har väntat och väntat, ända tills nu, för igår när jag kikade in på Scorett så stod de på 50%-hyllan och nu åkte de med hem! 499:- är okej för de första platta bootsen i min skosamling, och jag begriper inte varför jag inte köpt platta boots tidigare för de är så otroligt sköna! (Att de inte passar till en enda av mina jackor och kappor är en annan femma..)



Sen sprang jag över de perfekta mockapumpsen som jag varit inne på DinSko och provat minst tusen gånger. Men femhundra för ett par pumps som jag bara använder ibland är inte rimligt i mina ögon, så jag har inte köpt dem. Tills nu.

Idag satt en rosa lapp med blott siffrorna 199:- fastklistrad i dessa mockadrömmar och efter att ha letat i varje DinSko i hela Västra Götaland så kom jag äntligen över ett par i storlek 40! Lite trånga i tårna på högerfoten men expediten sa att eftersom att det är mocka så kommer de mjuka upp sig och forma sig efter foten efter ett tag. Hoppas hon hade rätt, både att de kommer töja sig och att det är riktig mocka! ;) Bilden gör dem verkligen inte rättvisa, i verkligheten ser de ut som ett par Louboutins..! :)



800:- har jag sparat genom att vänta tills de var på rea! Du kan vara stolt över mig, mamma :)

Hemresan gick till stor del bra. Jag har nästan alltid en fantastisk tur (peppar, peppar, ta i trä) i ödets val av stol på flygplanet när jag är ute och reser. På vägen hit fick jag den enda platsen på planet som inte hade ett säte framför mig, det vill säga mycket plats för mina långa ben. Och nu på vägen hem blev jag först lite förrvirrad när jag inte hittade min plats, men det visade sig att jag satt längst fram med gott om plats för benen igen och dessutom ett tomt säte bredvid mig. Detta var extra trevligt eftersom handbagagesfacken var så små att nästan alla fick stoppa ner sina väskor och laptops tillsammans med det stora bagaget under planet medans jag bekvämt nog kunde ha mitt handbagae i sätet brevid mig. PLUS att jag blev serverad först av flygvärdinnorna! Cimber airlines alltså.

Desto mindre stimulerande var mitt väntande i Köpenhamn. Okej, det var inte så himla fruktansvärt som jag trott att det skulle bli att vänta tio timmar på en bänk på Copenhagen Airport, är man riktigt trött så sover man gott ändå. (Jag knöt fast handväskan och datorväskan i armstödet. Hah! Inga tjuvar kommer åt mina saker, inte.) Nej, det enda jag egentligen kunde klaga på var den där kanadensaren som satt bredvid mig. Matt hade fem timmar att vänta på sitt tåg och han ville INTE sova, han ville konversera! Han hade precis varit i Polen (I got some polish vodka för my weekend in Stockholm next year. You wanna go to the toilets and take some shots?) och tyckte inte att jag skulle få sova. När jag bestämt vände ryggen till och dolde ansiktet under håret så hör jag "psstt... you sleeping?" och när jag mumlade YES så får jag till svar "I'm gonna eat chocolate, you want some? It will cheer you up a bit?" När jag bestämt fortsätter mina försök att sova så tycker Matt att han också borde ta sig en lur ("If you turn to that side and I turn to this, we can lend on each others?") och så fortsatte det tills fyratiden så han stack till sitt tåg med endast ett "good luck, have a nice trip."

Då var jag så klart inte trött längre, så jag tittade på The Proposal och The Ugly Truth på min iPod tills halv åtta-tiden då jag gick till Starbucks och tog en chokladcrossaint och en cappuccino till frukost. Man får nästan en chock när man kommer ut ur Italien och beställer en kaffe, jisses vilken megasize! Kör de med halvlitersmuggar på Starbucks måtro?!