Den absolut mest fantastiska platsen vi besökte under helgen i Toscana låg faktiskt inte i Toscana utan på vägen tillbaka till Rom, precis vid gränsen mellan Umbrien och Lazio, och när vi kom fram trodde jag nästan inte mina ögon. Gör ni?



Detta är Civita di Bagnoregio, en liten stad som grundades av etruskerna för omkring 2500 år sedan och allt eftersom århundradena gick började den leriga marken runt omkring rasa ned runt staden. I början av 1700-talet inträffade en jordbävning som var så kraftig att stadsdelen Bagnoregio nästan helt separerades från stadsdelen Civita, och för var år rasade kanterna mer och mer runt staden så att den till slut bara kom att klamra sig fast på toppen av en brant platå som en ö mitt i dalen! Staden Bagnoregio blomstrar än men Civita har fått namnet il paese che muore, Den döende staden, eftersom att den är i ständig fara för förstörelse då kanterna fortfarande rasar ner. Det inte går att nå staden med bil och därför bor bara 12 (!) människor där året runt, samt några fler på sommaren då turistsäsongen drar igång.

Alla som besöker Rom och har tillgång till en bil borde verkligen uppleva Civita så länge det står kvar! Det ligger bara omkring 145 km norr om Rom (en timma vid god trafik) och jag rekommenderar starkt att leta upp Civita-bussen när ni parkerat bilen i Bagnoregio. Det är väldigt långt att först gå ner och sedan ännu längre att gå upp, och i gassande sol är det rena tortyren att ta sig fram till själva staden. Men som sagt, i Bagnoregio hittar ni de vita bussarna som kör er ända fram till bron och resten får ni gå. Hett tips att ta den bussen tillbaka upp igen! ;)

Vi kom till Civita vid lunchtid så vi letade upp en liten restaurang direkt och så gott som kröp in i huset. Det var det minsta 4-våningshuset jag någonsin sett! Restaurangen hade bara 5 bord och halva rummet upptogs av en sprialtrappa till de andra våningarna som inhyste B&B-rum i samma byggnad. Hade absolut inte haft något emot att stanna där en hel helg! Här beställde jag en pasta med funghi porcini (Karljohan-svamp) och tryffel och tro mig när jag säger att det var så gott att jag nästan slickade tallriken efteråt. Inte en enda droppe sås fanns kvar. Mamma mia!






Ett ord för att beskriva det hela?


... magiskt!