Sanna bad mig skriva ett inlägg om hur jag upplever att italienarna / italienskorna är mot mig i Italien - framför allt med tanke på att jag är blond - och det tyckte jag var en jätterolig idé så here we go! Önska gärna mer saker ni vill att jag ska blogga om! :) Inledningsvis vill jag börja med att säga att man kan dela upp det italienska folkets beteende mot mig i två raka motsatser; extremt intresse från den manliga delen av befolkningen och extrem arrogans från den kvinnliga delen av befolkningen.

Italienarna är otroligt intresserade av donne från utlandet; ju blondare och öst/nord-europeare ju bättre. Kommer det en man in på en bar och presenterar sig som en svensk då är intresset långt ifrån lika stort, men kommer det in en blåögd och ljushårig tjej och presenterar sig som svenska, ja, då kunde det lika gärna varit Victoria Silvstedt själv som klev in på baren. Detta intresset är givetvis på gott och ont. I Sverige är ju karlarna lite diskretare med att visa intresse och försöka få ögonkontakt och då kan det kännas väldigt smickrande för oss att komma till Italien där bilarna tutar efter oss, drinkarna kommer inflygandes en efter en på klubbarna och komplimangerna regnar över oss på stan från överförtjusta italienare. I Italien är det inte oartigt att stirra och ibland känner man sig som ett djur på zoo på tunnelbanan eller i affären när alla, män som kvinnor, sitter och glor på en utan att skämmas det minsta. Å andra sidan är italienarna väldigt stolta och tar oftast inte ett nej - eller ännu värre, tar ett nej som en personlig förolämpning.

Jag har blivit både förföljd och fasthållen på plats av italienare som inte fattade första gången jag sa nej eller som försökt hindra mig från att gå när jag inte svarar på deras frågor mer. Jag har varit med om italienare som gått efter mig genom flera kvarter och ropat jävla hora! och dra åt helvete! så att hela Rom hörde det eftersom att jag inte svarade när han frågade tio gånger varifrån jag kommer. Nu för tiden har jag alltid på mig solglasögon och hörlurar i öronen så att jag kan låtsas som att jag varker ser eller hör dem och bara går förbi när de ropar eller försöker stoppa mig, och det är faktiskt det effektivaste sättet att komma undan. Men självklart finns det charmerande italienare också! Det italienska folket är fantastiskt sociala och man hälsar alltid på grannar och de som jobbar inne i butikerna och man får nästan aldrig vara ifred vart man än går. Folk börjar prata om vädret när man står och väntar på att få grön gubbe brevid varandra eller om bussarna som aldrig är i tid när man delar säte. Alla känner alla, litegrann. Jag älskar det! Man behöver aldrig känna sig ensam och kan bara slå sig ner på en parkbänk brevid någon och börja tjöta när man vill utan att det är konstigt alls!

Tja.. såvida inte det är en italiensk kvinna.

Jag har träffat få personer som är så uppblåsta som de italienska kvinnorna. De är minst lika stolta som italienarna och om det har och göra med avundsjuka eller rent förakt är nog en gåta som jag aldrig kommer att få svar på. Speciellt tufft har jag haft det med vissa av Robertos väninnor som fortfarande efter nästan två års tid är väldigt frostiga mot mig; vissa vägrar hälsa när vi möts och andra totalignorerar mig när vi är ute tillsammans. En gång när vi var ute på en aperetivo, jag och Roberto och tre av hans väninnor, vände alla tre stolsryggarna mot mig när Roberto gick på toaletten och satt och fnissade ihop med sina drinkar i händerna. Det var en av få gånger Roberto såg hur vissa av dem beter sig eftersom att han hävdar att hans bästa vänner "aldrig skulle göra så" annars. Jag tycker även att italienskor som jobbar i butiker kan vara onödigt snorkiga när man kommer som turist och vill ha hjälp, hur löjligt är det inte?

Och som sagt, självklart gäller inte det alla! Italienskorna som är trettio-fyrtio plus är väldigt rara och välkomnande och de blir överförtjusta när de upptäcker att man kan italienska! Det kanske rent utav inte har alls med avund eller förakt att göra, utan helt enkelt bara äktenskap..? Jag vet inte. Jag tror att de tycker att jag försöker göra mig märkvärdig, trots att jag försöker smälta in så gott det går och inte göra en stor grej av att jag är blond; men är man en halvmeter längre än alla andra och lyser med sina skandinaviska gener så går det inte alltid att hjälpa. Det kanske är det som sticker i ögonen på dem? Hade jag varit en kortare brunett hade de säkert betett sig helt annorlunda!

En sommar kom en italienare fram till mig och sa; excuse me, but, you are the most beautiful girl I've seen in my entire life!, jag tackade och då önskade han mig en trevlig dag med ett leende och gick. Trevlig och respektfull, och så önskar jag att italienarna var oftare. Även italienskor ger mig komplimanger för mig utseende ganska ofta och det är också kul - för att inte tala om alla complimenti som Roberto får höra! - men tyvärr är det oftast uppmärksamhet av den irriterande sorten jag får och som jag ständigt får försöka ignorera. Det är härligt att vara i Italien och bland alla härliga italienare, jag bara önskar att det fanns lite färre scemi i pastalandet än vad det är... ;) haha!

---

Vilket megainlägg.. nåja, kort och gott så gillar jag självklart majoriteten av den italienska befolkningen! Om bara vissa ville öppna sig lite mer för mig och andra... stänga igen lite mer!! Haha! Så vad säger ni, håller ni med eller håller ni inte med? Jag vill höra allas åsikter! :)

Tack för denna gång, e buona serata!