Idag fick vi äntligen tummen ur och bokade hotell för de två nätterna vi spenderar i Rom! Jag har tittat på hotell i flera dagar utan att hitta något jag tyckte såg bra ut; läget var dåligt (David har en knäskada sedan en bilolycka så jag vill inte att vi ska behöva gå två kilometer till hotellet), hotellet hade fått dåliga betyg, det var inte inkluderat frukost eller fanns inget Wifi... Själv är jag inte alls kräsen och kan bo både enkelt och med en bit att gå, men nu när David besöker Rom för allra första gången vill jag göra det lite extra speciellt :) Till slut tänkte vi att för sjutton, när det ändå inte är så många nätter att betala så kan man ju kosta på sig något lite finare? Så vi bokade två nätter på detta 4-stjärniga hotellet för en tusenlapp per person som både ligger nära Termini men ändå i ett lugnt område, plus har både frukost och Wifi inkluderat. Det blir ett perfekt slut på vår härliga semester!

Undrar om de skulle märka något om man tog med sig lite av inredningen...?

[bilder Sofis Snapshots]

Om jag någonsin flyttar till Italien ska jag ha en liten citrongul Fiat Cinquecento!





... eller kanske en ketchupröd..?




Eller en elfenbensvit....




De är ju liksom så himla smidiga att parkera med!





Skämt åsido ;) men den är helt klart min italienska favoritbil! ;)

What can I say? The guy knows me!

Sanna bad mig skriva ett inlägg om hur jag upplever att italienarna / italienskorna är mot mig i Italien - framför allt med tanke på att jag är blond - och det tyckte jag var en jätterolig idé så here we go! Önska gärna mer saker ni vill att jag ska blogga om! :) Inledningsvis vill jag börja med att säga att man kan dela upp det italienska folkets beteende mot mig i två raka motsatser; extremt intresse från den manliga delen av befolkningen och extrem arrogans från den kvinnliga delen av befolkningen.

Italienarna är otroligt intresserade av donne från utlandet; ju blondare och öst/nord-europeare ju bättre. Kommer det en man in på en bar och presenterar sig som en svensk då är intresset långt ifrån lika stort, men kommer det in en blåögd och ljushårig tjej och presenterar sig som svenska, ja, då kunde det lika gärna varit Victoria Silvstedt själv som klev in på baren. Detta intresset är givetvis på gott och ont. I Sverige är ju karlarna lite diskretare med att visa intresse och försöka få ögonkontakt och då kan det kännas väldigt smickrande för oss att komma till Italien där bilarna tutar efter oss, drinkarna kommer inflygandes en efter en på klubbarna och komplimangerna regnar över oss på stan från överförtjusta italienare. I Italien är det inte oartigt att stirra och ibland känner man sig som ett djur på zoo på tunnelbanan eller i affären när alla, män som kvinnor, sitter och glor på en utan att skämmas det minsta. Å andra sidan är italienarna väldigt stolta och tar oftast inte ett nej - eller ännu värre, tar ett nej som en personlig förolämpning.

Jag har blivit både förföljd och fasthållen på plats av italienare som inte fattade första gången jag sa nej eller som försökt hindra mig från att gå när jag inte svarar på deras frågor mer. Jag har varit med om italienare som gått efter mig genom flera kvarter och ropat jävla hora! och dra åt helvete! så att hela Rom hörde det eftersom att jag inte svarade när han frågade tio gånger varifrån jag kommer. Nu för tiden har jag alltid på mig solglasögon och hörlurar i öronen så att jag kan låtsas som att jag varker ser eller hör dem och bara går förbi när de ropar eller försöker stoppa mig, och det är faktiskt det effektivaste sättet att komma undan. Men självklart finns det charmerande italienare också! Det italienska folket är fantastiskt sociala och man hälsar alltid på grannar och de som jobbar inne i butikerna och man får nästan aldrig vara ifred vart man än går. Folk börjar prata om vädret när man står och väntar på att få grön gubbe brevid varandra eller om bussarna som aldrig är i tid när man delar säte. Alla känner alla, litegrann. Jag älskar det! Man behöver aldrig känna sig ensam och kan bara slå sig ner på en parkbänk brevid någon och börja tjöta när man vill utan att det är konstigt alls!

Tja.. såvida inte det är en italiensk kvinna.

Jag har träffat få personer som är så uppblåsta som de italienska kvinnorna. De är minst lika stolta som italienarna och om det har och göra med avundsjuka eller rent förakt är nog en gåta som jag aldrig kommer att få svar på. Speciellt tufft har jag haft det med vissa av Robertos väninnor som fortfarande efter nästan två års tid är väldigt frostiga mot mig; vissa vägrar hälsa när vi möts och andra totalignorerar mig när vi är ute tillsammans. En gång när vi var ute på en aperetivo, jag och Roberto och tre av hans väninnor, vände alla tre stolsryggarna mot mig när Roberto gick på toaletten och satt och fnissade ihop med sina drinkar i händerna. Det var en av få gånger Roberto såg hur vissa av dem beter sig eftersom att han hävdar att hans bästa vänner "aldrig skulle göra så" annars. Jag tycker även att italienskor som jobbar i butiker kan vara onödigt snorkiga när man kommer som turist och vill ha hjälp, hur löjligt är det inte?

Och som sagt, självklart gäller inte det alla! Italienskorna som är trettio-fyrtio plus är väldigt rara och välkomnande och de blir överförtjusta när de upptäcker att man kan italienska! Det kanske rent utav inte har alls med avund eller förakt att göra, utan helt enkelt bara äktenskap..? Jag vet inte. Jag tror att de tycker att jag försöker göra mig märkvärdig, trots att jag försöker smälta in så gott det går och inte göra en stor grej av att jag är blond; men är man en halvmeter längre än alla andra och lyser med sina skandinaviska gener så går det inte alltid att hjälpa. Det kanske är det som sticker i ögonen på dem? Hade jag varit en kortare brunett hade de säkert betett sig helt annorlunda!

En sommar kom en italienare fram till mig och sa; excuse me, but, you are the most beautiful girl I've seen in my entire life!, jag tackade och då önskade han mig en trevlig dag med ett leende och gick. Trevlig och respektfull, och så önskar jag att italienarna var oftare. Även italienskor ger mig komplimanger för mig utseende ganska ofta och det är också kul - för att inte tala om alla complimenti som Roberto får höra! - men tyvärr är det oftast uppmärksamhet av den irriterande sorten jag får och som jag ständigt får försöka ignorera. Det är härligt att vara i Italien och bland alla härliga italienare, jag bara önskar att det fanns lite färre scemi i pastalandet än vad det är... ;) haha!

Vilket megainlägg.. nåja, kort och gott så gillar jag självklart majoriteten av den italienska befolkningen! Om bara vissa ville öppna sig lite mer för mig och andra... stänga igen lite mer!! Haha! Så vad säger ni, håller ni med eller håller ni inte med? Jag vill höra allas åsikter! :)

Tack för denna gång, e buona serata!

Det italienska språket är för nästan alla en fröjd för örat men när man börjar lära sig innebörden bakom de sjungande orden blir det inte bara lätt missförstånd utan dessutom en hel del goda skratt. En personlig favorit för mig är de italienska ordspråken!

Jag har den dåliga ovanan att alltid klämma in Sverige i samtalen när jag är i Italien; "i Sverige är det så här", "på svenska heter det så här" och "i Sverige säger vi så här". Men tack vare att jag gjort det har jag samlat på mig en hel del goda ordspråk, varav vissa har ungefärliga motsvarigheter i svenskan och andra helt enkelt bara är otroligt fyndiga! Vi börjar med en fin och bra ordspråkskomplimang som jag får höra nästan varje dag när jag är i Italien som tyvärr inte har någon svensk motsats. Altezza mezza bellezza. Bara hälften så lång som vacker, vilket är en komplimang för långa tjejer eller killar! Ju längre du är, ju vackrare är du; du är jääääättelång men ändå är du bara hälften så lång som du är vacker! ;)

Sedan finns också de gamla klassikerna som är till för att uppmuntra eller ge råd till människor i livet. Mister du en står det dig tusen åter eller bara en fisk i havet för dig som förlorat någon eller något av värde. Eller som italienarna säger, morto un papa se ne fa un altro, dör en påve kommer det snart en ny igen. Eller, du kan inte både ha och äta kakan, som på italienska är en av mina personliga favoriter; non si può avere la botte piena e la moglie ubriaca, du kan inte både ha en full flaska och en full fru.

Haha, ja, den är riktigt bra den! :D Och så finns det italienska ordspråk som har ett ganska likt budskap i svenskan men ett mycket vackrare sätt att säga det på! Istället för vårt den som väntar på något gott väntar aldrig för länge säger italienarna, romantiska som de är; se sono rose, fioriranno. Om det är rosor så kommer de att blomma. Ah, de där italienarna! ;)