En dag under försommaren kom jag till insikt med en ganska uppenbar sak. Jag insåg att jag gick och väntade på något som aldrig skulle hända. Jag var med någon som aldrig skulle förändras, och därför skulle aldrig vi förändras heller. Jag insåg att jag var trött på det här och att jag faktiskt inte orkade mera, jag orkade inte med att gå och vänta mer, jag orkade inte vara med någon jag aldrig såg och jag orkade inte vänta på den där dagen som trots två år tillsammans aldrig kom. Jag mådde rent förjävligt.

Så jag gjorde något jag aldrig trodde att jag skulle våga, skulle klara, skulle ha mod till. Jag bröt mig loss. Jag ryckte mig fri och tog ett stort steg framåt medans han stod kvar bakom, det gjorde ont och jag kämpade med ångern som hela tiden försökte dra mig tillbaka men jag tog mig längre och längre framåt, bit för bit. Jag sträckte ut handen mot chansen att faktiskt få känna det där som alla letar efter, och någon tog den och hjälpte mig att resa mig upp.

Det har gjort ont i mig att lyssna på kärlekslåtar, läsa kärleksromaner och se romantiska filmer om lyckliga par och överväldigande känslor eftersom att jag så väldigt gärna ville hitta den som kan känna så för mig när jag egentligen satt fast med någon som inte gjorde det. Det är faktiskt sanningen. Jag var så fast i tanken att det var bättre än att inte ha någon alls att jag blev för blind för att märka hur mitt hjärta vissnade.

Sedan förberedde jag mig för ensamheten. För hur lättad jag än var över att äntligen vara fri så visste jag att han som jag väntat på inte växer på träd. Speciellt inte när man har så säregna egenskaper som jag har, egenskaper som jag vet kan vara svåra att förstå för någon som inte är likadan. Jag gick in i något sorts likgiltigt whatever-tillstånd och bestämde mig för att försöka leva dag ut och dag in trots vetskapen att han med all säkerhet inte skulle dyka upp på ett tag, kanske år, eftersom att det är helt omöjligt att den där underbara mannen man drömmer om bara skulle finnas alldeles runt hörnet.

Jag tror på sån där kärlek-vid-första-ögonkastet-kärlek. Love-of-my-life-kärlek och fjärilar-i-magen-kärlek. Jag tror på att jag en dag kommer gå nedför en gata någonstans och helt plötsligt få ögonkontakt med någon som får benen att vika sig under mig. Att få känna att man hittat sin andra hälft, att känna sig hel med en en annan person. Två blir ett. En partner, bästa vän och livvskamrat. Någon som ser vem JAG är bakom mitt ansikte, och vars hjärta slår fortare när han hör mig skratta.

Sån kärlek tror jag på. Hoppas bara inte att jag har för höga förväntningar för att hitta den... =/


bild flickr.com

Idag åt jag en tallrik tonarelli ai frutti di mare till lunch innan jag åker hem från Rom, min favorit! Buono buono :)

Den här pangbruden och två meter långa dansken är mina fina päron! De träffades på ett diskotek i Fjällbacka och om jag fick en enda fri önskan skulle jag åka tillbaka till början av 80-talet och träffa dem då för de verkade vara världens skönaste festprissar :)

Jag är väldigt stolt över världens bästa mamma och världens bästa pappa för att de har gett mig bra värderingar, lärt mig vara självständig och peppat mig att göra det jag vill och borde i livet. Okej, det fanns några tonår då mamma och pappa var pest och pina, men det har gått över :) Jag har ärvt min kreativa sida från dem båda; mamma har gröna fingrar, fotografitalang och pysselfeber och pappa kan bygga och laga vad som helst. Vad som helst! Han har lagat allt från locktångar, handväskor och dragkedjor på jackor åt mig. Mamma har lärt mig sy och pappa har lärt mig segla, de har tagit mig runt i halva Europa och mer än hela västkusten och rustat upp en urfin vindslägenhet till mig och min syster som hon och jag bor i. Pappa har skänkt alla sina gamla RayBans som han köpte i New York för tjugo år sedan till mig och mamma har skjutsat mig till jobbet varenda morgon i fyra år.

Åh, vad jag hade velat träffa Fjällbackapinglan som permamentlockade håret och jobbade ihop småpengar på ett ålderdomshem som hon sedan spenderade varenda en på att festa sommarnätterna ut! Och den långa grabben med den blonda kalufsen som bilade till Spanien i en grisrosa liten Fiat och satt i fängelse en natt på Ibiza. Det vilda paret som reste igenom USA i byxdressar och Wayfares och som sommarseglade på västkusten i en liten segelbåt som de döpte till det charmerande namnet Fjutten. Tyvärr går ju inte det att resa tillbaka i tiden, men både pappa och mamma finns kvar och och en fantastisk samlig fotografier från en gyllene tid och de är båda lika grymma som alltid. Jag brukar säga att jag kommer verkligen vara lycklig om jag är bara ens häften så snygg som mamma är nu när jag närmar mig femtio!!! ;) stor kram till er, mamma och pappa, ni är bäst!

Min första kärlek var en italienare (det hade ni aldrig kunnat gissa va!? :P) som hette Jacopo och vi träffades för första gången år 2005 när jag var sexton år. Vi hade haft lite msn-kontakt för hans pappa hade arbetskontakter i Göteborg så de reste hit varje sommar och den sommaren övertalade han mig att ses i Nordstan. Jag trodde jag skulle dö när han kom gående mot mig för han var den snyggaste killen jag sett i hela mitt sextonåriga liv! Långt ljusbrunt hår med slänglugg och nötbruna ögon. Klart, på den tiden såg ju drömkillen lite annorlundare ut än vad drömmannen gör idag ;)

Tja, vi tog en liten promenad den dagen och sedan gick det hela sju månader innan Jacopo kom till Sverige igen för att fira nyår. Då satte vi oss på ett café och fikade och efter en stund började han flytta sig lite närmare, till slut lade han armen om mig och gav mig en liten puss. Jag var så kär att jag nästan dog.

Sedan hade vi en tonårskärlek på distans i nästan två år tills jag åkte och hälsade på för att fira min artonårsdag. Jag vet fortfarande inte riktigt vad som hände för när jag åkt hem igen ville han inte vara tillsammans med mig mer. Han bara sa att det var bäst så. Då var det bara några veckor kvar innan min studentbal och student som han lovat att komma på och jag var så olycklig att jag sket i allt, struntade i läxor och skolkade från slutprov och det satte en hel del spår på min betyg. Som tur var kom världens bästa kusin Kalle ner från Stockholm och var min balkavaljer och jag hade inte kunnat haft roligare med någon annan, och Jacopo förblev bara ett nummer i min telefonlista.

Vi hade kontakt från och till ett tag, jag åkte till och med och hälsade på honom förra sommaren, men i våras började han skicka arga sms och facebook-mejl för att jag inte hörde av mig till honom mer. Jag var ju tillsammans med Roberto så jag försökte förklara att jag inte kan skriva gulliga saker till honom mer och att jag prioriterade Robertos känslor nu. Då raderade han mig från sin Facebook och jag har inte hört av honom sen dess. Tyvärr.

Ja, så detta var min första kärlek! Jag trodde att alla bilder från den tiden gått förlorade då min hårddisk gick sönder och alla filerna blev fast därinne men helt otroligt nog hittade jag några på Internet. Det som man lägger upp på Internet försvinner aldrig va? :) Vänster september 2006 då vi var ihop och höger september 2009 när jag hälsade på honom igen förra sommaren. Sjutton år och tjugo år, jag har verkligen inte förändrats mycket om jag får säga det själv! Skulle det vara dags att byta frisyr kanske? ;)

Jag heter Johanna! Jag är en 180 centimeter lång blond göteborgska född februari 1989 och är alltså ungefär 22 år. Jag föddes i Göteborg men växte upp i en liten ort utanför Gent i Belgien eftersom att pappa jobbade där under min barndom och sedan flyttade vi till Göteborg igen när jag var sex år och det var dags att börja skolan! Jag har alltså börjat skolan ett år tidigare och gick tillsammans med 88:orna så jag har ett år i bonus :) Under barndomsåren sysslade jag med scouting, blockflöjtsskrän, dans och simning.

Jag är och har alltid varit en ensamvarg. Först hatade jag mig själv för detta, mamma och pappa peppade mig att ringa klasskompisar och träffas efter plugget men jag drog mig undan och ville helst vara ensam. Jag insåg alldeles för sent att jag faktiskt inte hade lust att vara med vänner, gå ut och festa eller fika och sånt hela tiden, jag trivdes ju bra med eget sällskap och då slutade jag må dåligt över att jag försökte vara någon annan än mig själv.  Sedan har det såklart alltid funnits människor som gjort försök att hacka på mig med att rabbla upp uteställen i Göteborg och spela chockade när jag inte varit på något av dem eller skryta med allt de gjort under helgen och sedan fråga vad jag har gjort, "suttit hemma nu igen eller?"



Tyvärr bryr jag mig inte dugg. Jag känner mig inte som världens sorgligaste person längre när jag säger "nä, jag har bara varit hemma denna helgen också". Jag rent utav skrattar åt dem som är så osäkra på sig själva att de måste klanka ner på någon annans personlighet för att höja upp sin egen. Jag har inte ett fyrsiffrigt antal kontakter i telefonboken men de som finns där är mina riktiga vänner och de slutar inte vara mina vänner bara för att vi inte ses tre till fyra gånger i veckan. Jag är en helt okej person, jag tycker att jag är väldigt omtänksam och rolig och inte stel alls att umgås med.

Jag älskar att festa! Och jag älskar att dansa. Jag älskar musik. Jag tycker att det är jätteroligt att träffa nya människor och knyta bekantskaper. Jag kan räkna på ena handen hur många gånger jag går ut och träffar en vän under en månad men jag känner ingen som helst förlust. Ibland hittar jag på något med en kompis och då tycker jag att det är väldigt mysigt, jag älskar att prata av mig med vänner, men jag tycker att det är skönt att inte gå ut också. Jag går ut och dansar röven av mig ibland, jag kan vara en festprisse i stil med Tylösandskungarna när jag vill, men jag går inte ut varje helg. Jag är en öppen människa, jag är trevlig mot alla jag träffar och jag vill att alla ska få det intrycket av mig när de träffar mig för första gången. Jag har hittat mig själv, kommit på vem JAG är och vem jag vill vara, och jag stormtrivs med mig själv.



Jag gillar många sysselsättningar som förgyller livet! Att vara ute och segla med båten på västkusten, att spendera sommardagar i sommarstugan vid havet, läsa romaner, lyssna på musik, klä upp mig i fina kläder, gosa med våra katter, resa och upptäcka nya platser i världen, Italien givetvis, fotografera, häftiga teknikprylar och att skriva. Jag är också ganska kreativ och gillar att leka med webbdesign och har börjat lära mig sy. Jag skulle vilja plugga datorteknik eller journalistik, men just nu känner jag mig inte motiverad att börja men har lovat mig själv att göra det en dag!







Jag gillar mitt jobb väldigt mycket, även om det är riktigt kämpigt och tungt ibland. Jag har bra och stöttande chefer och underbara kollegor som har lärt mig så mycket! Jag har verkligen växt på det här jobbet och har nästan aldrig känt ångest över att behöva gå upp på morgonen och ge mig iväg. (Eller tja, det finns ju vissa måndagar..) :)

Jag har såklart inte tänkt städa hela livet men jag förstår inte varför många utbrister "åh...." när jag säger vad jag jobbar med. Jag stormtrivs och känner mig väldigt lycklig lottad att ha ett bra jobb som ger mig möjligheten att göra allt jag vill göra!







Varför svarar du inte på frågor om Roberto?

Man vet aldrig vem som läser, men jag vet på ett ungefär och dem vill jag inte ge några detaljer!

Jag skulle vilja veta hur din kärlek för Italien började? Och tror du att vi skulle kunna ses någon gång när jag har kommit tillbaka till GBG?

Det jag älskar mest med Italien är den varma italienska mentaliteten som skiljer sig så mycket från svenskarnas dryga och kalla vemod; italienarna lever för allt som är härligt i livet - god mat, familjen, mode, nöjesliv, fina bilar, att festa och kärlek - de är entusiastiska till allt i livet och sitter inte och deppar sig igenom det!

Men min själva kärlek för Italien hade nog egentligen aldrig någon början. Den var som en nerladdningsprocess som räknar upp procent efter procent; första gången jag var i Italien blev jag förälskad i att det var så vackert och att människorna var så härliga men jag brydde mig inte ett skvatt om att prata italienska eller att testa italiensk mat. (Tre veckor på Sicilien och jag åt bara pommes! :P) Sedan besökte jag Venedig och blev kär i Venedig, sedan besökte jag Sardinien och började lära mig att laga pasta, sedan besökte jag Rom och blev kär i La dolce vita och sedan kom jag tillbaka gång på gång och nu älskar jag allt vad Italien heter; italiensk mat och att prata italienska, jag kan den italienska seden och det italienska sättet att leva och jag känner mig nästan oavbrutet lycklig när jag är i Italien. Deras mentalitet är mitt livsmåtto!

.. OM VI SKA! Gud, vi har säkert massor att prata om! :) Vad sägs om un caffé på Bar Italia på Prinsgatan? Du har säkert varit där men om du inte har det så måste du gå dit! En liten bit av Italien på tio kvadrat mitt i Göteborg! När jag läste italienska på gymnasiet tog min lärare med oss dit istället för en lektion och så fick vi beställa cornetti och succo di frutta på italienska och bläddra i Paperino-tidningar som de har liggandes där för barn. Världens bästa italienskalärare ;)

Vad anser du om killar som är kortare än du (om man utgår ifrån att du var singel alltså)?
Ja menar, de flesta killarna blir ju kortare än dig med klackisar.

Jo, om jag ska vara ärlig så är det faktiskt så att jag helst vill ha en kille som är rejält längre än mig. Jag tycker att det är härligt att känna mig liten bredvid honom (haha!) och killar är ju väldigt känsliga på den där punkten med att de blir kortare när jag har högklackat :) jag själv bryr mig inte om jag skulle råka bli lite längre, det är nog mest ett issue för dem. Men jag har fallit för killar som är kortare än mig också; om det klickar så klickar det oavsett hur mycket högre mitt huvud mäter än hans, men jag har faktiskt aldrig varit tillsammans med någon som är kortare än mig. Det blir som ett osynligt filter och jag tror att det är samma sak för killar; om jag är längre än dem försöker de inte ens lägga in någon stöt och vice versa. Men jag håller tummarna stenhårt på att mitt livs kärlek mäter minst en och nittiofem! ;)

Läste en artikel om att italienska män är galna i långa tjejer och att det är en statussymbol för dem (speciellt för rika män) att ha en längre tjej vid sin sida. Stämmer det? I så fall förstår jag att du trivs där!

I WISH! Tyvärr har jag aldrig märkt att det svassar italienare efter mig med Rolexklockor och Ferrarinycklar i händerna. Så det är tyvärr en myt. Att italienare tror att alla asiatiska turister är rika och också en myt. Och allvarligt talat, jag jobbar ju inte röven av mig på mitt städjobb för att åka till Italien bara för att bli uppvaktad av rika italienare, eller hur? I så fall hade jag bott i en lyxvilla någonstans i Italien för länge sen..! ;)

Vilken del av Italien tycker du är vackrast?

Åh, det finns så mycket vackert i Italien! Hela Italien är som en enda stor karamellskål med underbara platser att besöka vare sig det är vid kusten, inåt landet eller upp i bergen. Men ska jag säga tre städer säger jag Positano, Pitigliano och Venedig. Ska jag säga tre ställen säger jag Amalfikusten, Toscana och Sicilien. Flera fantastiska platser som man verkligen borde besöka om man är intresserad av fotografering!

Varför söker du inte jobb i Italien?

Det hade jag tänkt först men det blir inte alltid som man planerat. Istället för att gå en italienskakurs på två veckor blev det en kurs på två månader och under tiden började jag tvivla på om jag verkligen ville satsa på det här. Men jag ångrar inte att jag tog kursen för om jag klarade examensproven jag gjorde och får mitt certifikat kommer det bli mycket lättare att hitta ett bra jobb! Klart att jag kan gå in på en bar och jobba nätterna i ända för att slava ihop drickspengar genom att vifta med ögonfransarna åt perversa italienare, men SÅ gärna vill jag inte vara i Italien! En butik eller mataffär hade varit okej att jobba i :)

Vad är det du saknar av Italien när du är i Sverige och vice versa?

Vad saknar du mest från Sverige när du är i Italien? (inte familjen och maten utan något annat)

Av Italien saknar jag värmen, la vita è bella-mentaliteten och att kunna gå utan jacka tio månader om året. Av Sverige saknar jag familjen, mitt hem och svenskt mat. Men förutom det saknar jag såna där fåniga saker som bussar som kommer i tid var tionde minut, trägolv inomhus, att känna sig anonym ute på stan, matlagningsgrädde och svenska tidningar.

När ska du börja plugga? Hur länge stannar du i Sverige denna gången?

Jag har inte tänkt börja plugga? Har varken tillräckligt med motivering för att plugga eller någon aning om vad jag ska plugga till. Jag har hoppas på att återvända ett tag till Italien i april och kanske göra något kort besök innan det, men ingenting är bestämt.

Är han Roberto rik, när han har städhjälp hemma..och varför kommer han inte till Sverige..

Okej, jag gör ett undantag för frågor om Roberto här. I Italien är jättevanligt med städhjälp hemma, nästan alla har det! Jag vet att det är annorlunda i Sverige men i Italien är det ingen stor grej. Roberto kommer inte till Sverige för att det är minus tio grader ute och 40 centimeter snö, så om någon ska hälsa på någon så är det utan tvekan jag som sticker härifrån! :P Han hade tänkt komma i somras men han råkade ut för både inbrott och vandalisering av sin bil någon vecka innan så det fick ställas in.

Vad vill du göra i/av ditt liv? Då vad gäller jobb, personliga utmaningar, var vill du bo, familj, vad vill du uppnå?

Jag drömmer om att bo i Italien ett tag, att hitta mitt drömjobb, att hitta den stora kärleken i mitt liv och leva mitt liv som en lycklig människa. Jag ser verkligen fram emot den dagen då jag kommer på vad jag vill utbilda mig till och jobba med! Jag vill prova nya saker, få kickar och skaffa mig ett fullproppat arkiv av underbara minnen. Jag skulle vilja ha ett vackert hem och en egen familj en dag. En familj att åka till sommarstugan med och fiska krabbor och laga mammas köttbullar till. Tja, den gamla vanliga Svenssondrömmen kort och gott :)

Jag tror att min framtid finns i Sverige. Jag är så fastnaglad i Sverige så det spelar ingen roll hur mycket jag älskar Italien, jag kommer nog ändå stanna här för gott sen när jag är klar med mina bravader :) de enda stora utmaningarna jag har är en lista på platser i världen som jag vill uppleva, och den är inte kort den! Jag är väldigt väldigt väldigt sugen på att åka till New York en sommar, sommaren 2011 kanske rent utav? Och Indien.. Paris.. Barcelona.. Kenya.. Japan.. Australien..... ja, listan är lång! :) Sen lär det nog bli en utmaning att studera till det jag vill arbeta som i framtiden, men eftersom att jag inte riktigt har klarhet i det så får vi se det den dagen :)


Och det var ett megainlägg om mig... nästa gång blir det min första kärlek! ;)