Ciao bellissimi! Vad kul att äntligen mötas av lite kommentarer igen när man öppnar bloggen ;) har läst flera sidor ur tidningen Solo Italia nu (sparar lite läsning tills helgen!) och jag gillar den skarpt. Så jag hoppas att det kom som ett nytt tips till några i alla fall! ;)

Minns ni att jag var sjuk under min semester? Det började när jag var i Stockholm och även om de värsta symptomerna har lagt sig så har hostan hållt i sig ända till nu - alltså 6 veckor. Jag har varit röd i ögonen på morgonarna och vaknat med huvudvärk flera gånger bara för att jag hostat hela natten, och sedan i förrgår har jag dessutom smärtor i bröstkorgen och ryggen på grund av allt hostande och idag orkade jag inte mer och ringde vårdcentralen från jobbet klockan åtta imorse. De skulle ringa upp vid tio över tio och jag väntade nästan en timma - ingen ringde! Jag ringde igen och denna gången skulle de ringa tjugo över elva och när de väl gjorde det hade de ingen akuttid kvar (väntetiden är 3 veckor för läkarbesök, vafan?) och så säger de "du skulle ringt tidigare!" Wtf? Jaha, jag får väl ringa imorgon när jag går upp vid fem, tänkte jag. Men så motade min kollega in mig på klinikens akutmottagning där jag städar och det slår mig; fan vad dum jag är! Jag jobbar ju på en akutmottagning!

Sagt och gjort, och 45 minuter senare har en sköterska kollat mitt syrevärde i blodet och blodtryck, en läkare undersökt mig och skickat ett recept på en ny hostmedicin och en annan sköterska tagit blod, hals och näsprover på mig. På fredag eller måndag ska jag få besked om provresultatet och om jag har något virus eller någon infektion och då blir det lungröntgen. Hur smidigt alltså? Fuck vårdcentralen säger jag bara, jag ska aldrig jobba någon annanstans än på mitt lilla sjukhus!

Som jag nämnt litegrann har det varit ganska turbulent på jobbet sedan jag kom hem från Kenya; jag har nämligen flyttat från halvsenila tanter och hjärtattacker på vuxenkliniken till tuberkolos och malaria på infektionskliniken! (Jag önskar att jag skojade om det där sista. Det gör jag inte!) Först var det en total chock för jobbet är verkligen helt annorlunda med tusen saker att tänka på plus att man måste göra allt i rätt ordning för att hålla smittor och bakterier på rätt sida av dörrarna så gott man kan. Nu efter två veckor börjar jag komma in i det lite, och förhoppningsvis kommer dagen då jag tycker att tiden går fort snart igen!

Det finns en sak som jag däremot har reagerat väldigt kraftigt på. En bra sak! Hela personalen, vare sig det är på mina avdelningar eller på mitt labb, är så otroligt trevliga. De hälsar god morgon, pratar litegrann, flyttar på stolar och papperskorgar och grejer när jag ska städa och väntar utanför ett rum tills jag är färdig om jag är därinne. De kommer genast när jag ber dem öppna medicinrummet istället för att gömma sig eller bli irriterade som de gjorde på min gamla klinik, de tackar så mycket var jag än städar till skillnad från mitt gamla område som behandlade mig som luft och de hälsar "god morgon, Johanna!" när de ser mig. Två veckor och några av dem vet redan vad jag heter!

.... dra mig baklänges!!!

Jag berättar det för dem varje dag att jag jobbat här i fyra år och aldrig varit med om något liknande. "Tack!" säger jag när de rullar undan stolen, "inte ska du tack för något, det är VI som tackar!" säger de. "Vi är SÅ glada att du kommer och städar!"

Ja fan, dra mig baklänges!

Det var alltför länge sedan sist men nu är det dags igen; här kommer Dagens tant! Dagens tant är denna gången en riktigt fyndig farbror som jag träffade förra veckan :)

Farbror; Ligger det fortfarande snöhögar här och där?

Jag; Jo det gör det allt. De kommer nog ligga kvar där tills juni!

Farbror; Ah ja, då har vi i alla fall is till Midsommarsnapsen!!


Haha! :D

Jag har läääänge funderat på att det skulle kunna vara dags för mig att byta jobb oavsett hur bra jag trivs med det jag redan har. Jag har jobbat på samma plats i fyra år nu och känner mig oerhört redo för en förändring! Dessutom tror jag att det skulle vara väldigt positivt att få lite fler meriter på CV:t inför framtiden, det är ju väldigt glest på den punkten just nu såklart :)

I veckan fick jag ett helt otroligt grymt jobberbjudande via en vän som jag självklart ville ha; bra lön, eget kontor, eget område i företaget. Nästan för bra för att vara sant!

Men när vi pratade mer om det började magkänslan varna mig att det inte kändes rätt. Är jag redo för att hoppa på ett riktigt jobb med tre till fyra veckors semester på sommaren och en vecka runt jul? Är jag klar med Italien och kan säga adjöss till drömmen om att flytta dit ett tag eller ta ledigt nästan när jag vill och resa iväg på äventyr?

Nej.

Jag insåg att städjobbet passar mig tio gånger bättre för den platsen i mitt liv där jag är just nu. Jag vill ha flexibiliteten, möjligheten att ta ledigt en vecka då och då för att resa till Italien, möjligheten att kunna ta tjänstledigt om jag vill prova nytt jobb ett halvår och sedan komma tillbaka om det inte kändes rätt, möjligheten att kunna jobba heltid och plugga samtidigt om den dagen skulle komma - och fortfarande tjäna bra! För när jag frågar vad andra i min närhet tjänar måste jag säga att jag fan ligger riktigt bra till.

Så med andra ord, jag tackade nej. Först ångrade jag nästan ihjäl mig för att jag inte tog chansen för jag kommer troligtvis inte få en sån chans igen på ett bra tag, men nu har det gått över. (Nästan i alla fall.) Att inte få åka till Italien igen förrän augusti, att inte kunna åka och besöka min syster i Japan när hon är där, att inte kunna åka ut med båten eller vara i sommarstugan på hela sommaren... det avgjorde saken. Och vet ni? Jag trivs mer än någonsin med mitt städjobb!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Läkare och sjuksköterskor är högt utbildade människor. De går i skola i flera år innan de till fullo kan ta sig an dessa titlar. Det är väldigt högaktningvärda yrken, jovisst, vem höjer inte på ögonbrynen när någon presenterar sig som läkare?

Men de slutar inte att förundra mig. Jag har flera gånger haft dispyter med sjuksköterskor/sekreterare på en av mina arbetsområden gällande deras papperskorgar. De tycker nämligen att det är bekvämare att knyta ihop sina soppåsar och lägga dem på golvet inne på sin personaltoalett istället för att gå och lägga dem i soprummet. Femtio meter är långt att gå, vet ni. Jag undrar om de gör så hemma? Hmm, soppåsen i köket är full, jag lägger den på golvet i badrummet så slipper jag gå ut och slänga den i soporna! Skönt!

Allvarligt talat?

Idag städade jag ett av läkarnas omklädningsrum. Läkare går och utbildar sig i flera flera år; de kan massor av avancerade saker och är säkert oerhört intelligenta! De vet verkligen hur man använder hjärnan. Hur man lägger ihop två och två, så att säga.

Undrar om de gör så här hemma också när tvättkorgen är full? Hmm, tvättkorgen är full, ska jag sätta i en ny säck eller lägga kläderna på hög tills det svämmar över? Och om ingenting händer vid denna åtgärd, på golvet brevid kanske? Hmmm. Hmmm. Det är svårt att avgöra om det är en fraktur på costa eller coxae men det ser ut som om att det skulle kunna ligga nära symphysis pubica. Men om vi lägger röntgenbilden här på golvet tills imorgon, så kanske det löser sig självt? Va?

I dag har varit en mindre bra dag. Folk slutar inte att förundra mig. Hur de kan med att komma fram till mig, bara för att jag är personalklädd och råkar gå runt med en städvagn, och gapa ut sitt missnöje rätt i ansiktet på mig inför patienter och personal bara för att det inte finns krokar inne på toaletterna? Det är tydligen MITT fel att det inte finns och mitt ansvar att se att det gör det eftersom att jag städar där. Men va fan? Jag är städerska, jag ska städa och fylla på toapapper, inte snickra och skruva upp krokar!!

Nåja, jag ville ju berätta om en fin sak jag såg på sjukhuset idag. (Ja tänk, det händer faktiskt..!) När jag var uppe på min avdelning fick jag syn på två gangstersnubbar i korridoren. Ni vet; fyrtio-femtioårsåldern, militärbrallor, skinnjackor, pipskägg och kvadratdecimetersvis med tatueringar. Oh, det är säkert någon motorcykelsnubbe som ligger inne! tänkte jag. Spänning i vardagen! Så blev de visade in på ett rum och jag städade vidare tills jag så småningom kom fram till samma rum. Där inne sitter gangstertyperna vid en säng med en liten farbror i, båda två med sina svarta läderkängor i blå tossor, och den ena klappar farbrorn mjukt på kinden och säger med brusten röst "Kommer du ihåg när vi gjorde lampan av pärlor, pappa?"

Det var så himla rart, bara. Man ska inte döma någon efter utseendet.

Idag var första dagen på jobbet igen! När jag stämplade in imorse såg jag att senaste instämplingen var den 22:a juli men det känns som igår, haha! Men vet ni, jag har haft en görhärlig dag. Jag fylls av en så välbekant och hemtrevlig känsla när jag går i de långa korridorerna på sjukhuset. Varför; varför varför varför ska folk hålla på och tjata om att jag borde leta nytt jobb när jag redan har ett som jag trivs så OTROLIGT bra med, en arbetsplats som jag känner mig hemma på och världens bästa chefer och kollegor? Jag jobbade med ett leende på läpparna hela dagen och ser verkligen fram emot att vara tillbaka igen och jobba ett tag! (För alla nya läsare; jag jobbar som sjukhusstäderska!)

Som det ser ut nu kommer jag ju stanna ett tag i Sverige och jobba, men jag ska blogga mer om vad som händer en annan dag. Italien finns kvar och någon gång till våren åker jag tillbaka, det är ett löfte! :)

Tillbaka till min dag; hela dagen har jag mötts av kramar från mina härliga arbetskamrater som är nyfikna på vad jag gjort och är glada över att jag är tillbaka igen! Cheferna har hjälpt mig fixa allt inför min nystart och svarat på alla mina frågor om min nya anställning och arbetet gick smidigt till. Men det som gjorde mig mest glad är alla på sjukhuset som sett mig och kommit fram och frågat vart jag varit någonstans. Några killar från transporten, akutvakten och reparatörerna har till och med kommit in till mig på avdelningen när de sett mig och frågat vart jag varit det senaste! Och på avdelningen - dra mig baklänges - frågade sekreterarna varför jag inte varit där på länge. Sekreterarna! På avdelningarna brukar de aldrig ta någon notis om mig annars...!

Det känns så härligt att de kommit fram till mig för att prata; lagt märke till att jag varit borta länge och sedan kommit tillbaka, många av dem har jag ju träffat dagligen under åren jag jobbat här och hunnit komma ganska nära även om vi hör till olika delar av sjukhusverksamheten! Att de minns mig och att jag gett dem ett så gott intryck av mig att de kommer fram till mig på jobbet för att fråga vart jag hållit hus, det gör mig så glad. Det känns som att jag lämnat ett gott intryck hos dem av mig själv.


Ah, ja, det finns så många små saker i vardagen som lyser upp livet :) nu ska jag gå och lägga mig, imorgon är det en ny arbetsdag, buonanotte a tutti!

Idag var jag med om en riktigt intressant upplevelse i mina tre år långa karriär som sjukhusstäderska!

Det brukar vara en hel del gnäll när jag kommer. Jag tror ibland att de gnäller mer när jag kommer och städar än när jag inte kommer! Jag är i vägen, jag stör, det är inte så trevligt att någon bökar omkring i rummet, jag för oljud och allt vad det är. Och gnäller de inte så ser de mig inte. Det händer men är långt ifrån vanligt att personalen är glada att se mig eller säger något som antyder att de uppskattar att jag kommer.

Men idag!

Oj oj. En ganska viktig avdelning på sjukhuset med små bebisar har en egenanställd städerska (alltså inte en av oss på städet) och när hon är sjuk ringer de till oss och beställer en ersättare. Jag var där i måndags några timmar och gjorde extra, men tydligen hade vi ingen över igår som kunde rycka in och därför blev avdelningen helt utan städ igår. Och vad händer då idag när jag dök upp igen?

"Åh, vad glad jag är att se dig!"

"GUD vilken tur att du kunde komma!"

"Åh välkommen, du är efterlängtad!"

"Åh, vänta en sekund så ska jag ta undan grejorna här så du kommer åt, det behövs verkligen städas idag!"

"Åh, titta så fint det blev! Gud vad bra att du kom!"

"Åh jag som sa till alla igår, varför kan inte den där blonda tjejen komma hit, hon fixar ju det så bra?"

"Åh HEJ JOHANNA! Du, ta gärna en godis här!"

"Underbart, tack så jättemycket!"


Jag önskar att alla avdelningar kunde vara utan städ en dag, så att de fick se hur det ser ut efter 48 timmar. Så att de fick tömma de tunga säckarna själva. Så att de märker hur dammråttorna växer bakom möblerna och så de märker hur fort och lätt jag kan städa fint om de hjälper mig med att flytta på grejerna som står utspridda överallt. Så att de ser hur det ser ut utan oss och börjar uppskatta det jag gör. En av dem visste till och med vad jag hette! Ta en godis, Johanna! Nämen inte ska jag.. JOO, kom och ta en, de tar slut så fort, här!

Ja. Tänk om.

Idag städade jag i en entré då en kvinna plötsligt kom in, helt täckt i långa svarta slöjor. Det enda man ser av hennes kropp är ansiktet.

Hon sätter sig ner på en soffa i entrén och ser ut att vänta. Hon tittar på mig när jag städar och jag smygtittar på henne med, hon ser ut att vara i trettioårs-åldern och är väldigt mörk. Somalia? Efter fem minuter kommer en man som jag förstår är hennes make bärandes på två stora väskor som han sätter ner brevid henne, antagligen har han varit iväg och parkerat. Han frågar henne något på ett främmande språk, hon svarar och mannen går iväg för en stund och kommer sedan tillbaka med en plastmugg vatten som han räcker till kvinnan. När hon druckit klart tar han muggen och går iväg och slänger den i en papperskorg, sedan slår han sig ner brevid henne och lägger armen om henne. Hon lutar sitt huvud mot hans axel, han ger henne en puss på pannan och sedan lutar han sitt huvud mot hennes. Och så sitter de en stund, tätt tillsammans.

Jag blev så positivt förvånad. Jag har aldrig sett något så kärleksfullt mellan en man och en kvinna i slöjor, jag har haft en bild om att kvinnor i slöjor är förtryckta av sina män och gifts bort när de är sexton. Okej, inte alla kvinnor i slöjor, jag känner många som bär slöja och ingen av dem verkar ha det besvärligt med sina män på hemmafronten men de nämner inte ofta något om att det skulle vara kärleksfulla mot varandra. Och det gladde mig så att se de där två som faktiskt verkade öppet förälskade! Hur han bar väskorna åt henne och hämtade ett glas vatten, hur han pussade henne på pannan och hur hon lutade sitt huvud mot hans axel. Vilken fel bild jag har haft.

När de till slut gick iväg höll de i hand.

På jobbet är det ofta många som tar fel och tror att jag är en sjuksköterska eftersom att alla på sjukhuset har likadana kläder. Ibland har folk till och med kommit fram och frågat varför jag städar; 'det är väl inte din uppgift?' Då ler jag och berättar att jag är städerska och att det faktiskt är min uppgift. Idag hade sänghissarna tillfälligt gått sönder och vi fick klara oss med de små personhissarna så gått vi kunde. Innan jag fick veta att de stora hissarna gått sönder råkade jag ut för en ganska rolig sak.

Jag var på väg till översta våningen i just en sån liten trång hiss när den stannade och en pappa började baxa in en barnvagn så att jag knappt fick plats. 'Du, det finns större hissar runt hörnet!' upplyste jag honom, helt ovetande om att de då gått sönder.
'Jag vet, men den kommer aldrig och nu orkar jag inte vänta längre', svarar han spydigt och klämmer in sig själv brevid barnvagnen. Det var ett under att vi fick plats, hissen är typ en och en halv meter bred!
'Jaha, de kanske har gått sönder igen!' svarar jag för att lätta på stämningen efter den tykna kommentaren.
'Nä, det är nog en sån där städtant som åker upp och ner i dem', svarar han fortfarande lika spydigt och sen var resten av åkturen tyst. Jag kunde bara inte låta bli att stå och flina för mig själv för kommentaren som då indirekt var riktad åt mig och funderade om jag skulle upplysa honom om att jag också jobbar vid städer, men jag bestämde mig för att låta honom slippa en sån där städtants vrede för den här gången.. haha! ;)

Oj, vilken dag. En av de tyngsta under min karriär, skulle jag vilja säga.

Sjuksystrarna upphör inte att förundra mig. Jag begriper inte hur man kan mot en fullt främmande människa bete sig så gräsligt, utan skam i kroppen? Jag menar, skäms de inte? Vrider de sig inte i sin säng om natten av skam över vad de faktiskt säger till folk? Bara för att vi råkar vara anställda inom samma väggar så betyder inte det att de kan tilltala mig hur de vill.

Idag var det en sjuksköterska som påpekade att jag kom "så sent" när jag städade deras personalrum vid halv två. Ja, sa jag, det är för att jag har tre avdelningar att städa idag och inte bara en som på vardagar.


"Jo, men det är ju inte så trevligt att du kommer och städar när vi sitter och äter", svarar hon på det.


Jag blev så förbannad att jag nästan klappade till henne. Är det inte så trevligt att jag kommer och städar? Tror du att jag tycker det är trevligt att städa hos er? Ska jag sitta utanför ert personalrum och vänta tills ni ätit klart? Ska jag klona mig så att jag kan städa alla tre avdelningarna samtidigt? Ska jag göra mig transparent så att ni slipper se mig? Ska jag städa hos er först och dra med mig bakterierna från era patienter till de cancersjuka barnen på våningen under? Var det fel att jag städade hos de infektionsskänsliga nytransplanterade barnen innan jag kom hit till.. till er, era jävla..

Det blir nu eller aldrig, svarade jag bara.


Nästa gång kommer jag fan inte vara lika trevlig och gud bevare dem väl för den dagen!

Idag har jag haft en dålig dag. Vissa människor har så lite skam i kroppen att jag börjar ge upp hoppet för mänskligheten, det där är bara en städerska, det är bara att gå in, det gör ingeeeeenting! jo jag tackar jag. Det där är bara en städerska? Bara att klampa in när jag moppar golven, det gör ingeeeenting? Ska ni ha det städat eller inte, era förbannade små jävla nurses from hell?

Svar: inte. Jag ärligt talat sket i att städa det jag hade kvar på den avdelningen.


Igår hällde jag dessutom ut ett glas med vatten i min säng vid halvtolv-tiden! Mycket trevligt. Jag skulle ta tag i datorn och på något sätt hade laddningsladden lagt sig på andra sidan glaset så det rycktes med och ned i sängen när jag plockade åt mig datorn från mitt sängbord. Fffffffaaaaaaaaaaaaaaaaaannnnnnn tänkte jag så intensivt att Gud måste ramlat av sin stol däruppe i himlen; ni skulle sett vad arg jag var. Ingen bra dag alltså.

Idag hade jag en diskussion med en kollega. Det började med att en annan kollega berättade att hon hittat en mobil i omklädningsrummet men istället för att lämna den till chefen som brukar sätta upp en lapp "mobil upphittad, återlämnas mot beskrivning" så gick hon upp på avdelningen och frågade alla tills någon kände igen den som sin telefon. Jag påpekade att personen i fråga lika gärna kunde ljugit och stulit telefonen.

Då berättade den andra kollegan att han en gång hittat en plånbok med körkort, bankkort och 600 kronor i. Det fanns dessutom en adress i plånboken så han skickade plånboken till den adressen, men pengarna behöll han. Jag tycker att det är fel men han menade på att han varit snäll, han kunde ju lika gärna tagit pengarna och slängt den? Jag tyckte att då han bara hälften snäll, visst skickade han tillbaka plånboken men han har ju fortfarande stulit pengarna. Då menade han att pengar kommer alltid igen men körkort och bankkort är viktigare att få tillbaka. Sant i och för sig, men jag hade aldrig tagit pengarna ändå! Tänk om det varit min plånbok, vad hade jag då velat att personen som hittade den gjorde med den?

Så vad hade du gjort? Tagit pengarna och slängt plånboken, skickat plånboken till ägaren men behållt pengarna eller skickat plånboken med pengarna i?

Jag minns en gång när mamma tappade sin mobil utanför mataffärn, och en kille hittade den och ringde hem till oss från den så att mamma kunde komma och hämta den. Jag menar, han kunde ju lika gärna behållt den? Eller struntat i den? Det finns faktiskt fina människor med hjärtan av guld därute, och jag vill vara en av dem!

Jag ersätter ju som sagt en kollega på barnkliniken eftersom att hon har flyttats till vuxenkliniken tills vidare. Inget problem där, hon är trevlig och utför bra jobb och jag är glad att jag fått lite extraknäck på hennes gamla plats så länge! Men jag jobbar ju helst på min klinik, vuxenkliniken, även om det ofta slutar med att jag får springa runt på båda barn, psyk, infektion och kvinna.

Nu är det så att vi är väldigt måna om våra stolar i personalrummet på vår klinik. Alla har sin plats och på den placeringen har de suttit i flera år, vissa blir till och med agressiva och kräver att man ska flytta på sig när man råkat hamna på deras vanliga plats! Okej, det händer inte ofta men det händer.

Jag har såklart också min plats vid mittenbordet tillsammans med en kroatisk och en bosnisk kvinna. Vi brukar skoja med varandra och jag slänger upp benen på stolen brevid för att vila lite, hur bra som helst.

Jo, då kommer alltså den andra kollegan från barnkliniken och skall installera sig i fikarummet. Vems plats siktar hon in sig på? Jo, min. Och visst är det fånigt att jag är irriterad över att hon dag efter dag likförbannat sitter på min stol men jag kan inte hjälpa det, det är min stol! Så jag har försökt antyda att jag brukar sitta där, 'nämen E! sitter du på min plats nu igen!' och 'jaså, jag tror minsann att E tycker om min plats riktigt mycket!' men hon bara antar utmaningen och svarar 'oooh jaaa, ho ho ho!'.

Anledingen till att hon vill ha min plats? Hon är liksom mina andra två kollegor vid bordet från Bosninen/Kroatien, och tyvärr ruggigt dålig på svenska. Därför känns det säkert bättre för henne att sitta vid mitt bord som till 33,33% består av jugoslaviska språktillgängligheter, men det är så förbaskat trist för när hon sitter där pratar de bara bosniska med varann! De brukar mina kvinnor aldrig göra när de sitter med mig. Hon kan gärna sitta på stolen brevid mig och prata svenska, men inte på min stol och bara prata bosniska!


Jag tänker inte ge mig. Som svenska Hollywoodfrun Suzanne sa i senaste programmet, andra plats är bara för förlorare! Och i detta fallet, den andra platsen brevid mig. Jag går på frukost och lunch snortidigt för att hinna dit först. Nu är det krig.


To be continued.

Nu börjar bli trött på att folk tjatar om att det är "dags att göra något annat", i den meningen att jag borde byta jobb. Men inte för att jag skulle kunna hitta ett jobb jag trivs bättre med eller tjänar bättre pengar på, utan bara för att jag inte ska just städa.

Idag när jag precis börjat jobba kom en ovanligt pratglad manlig sköterska och minst sagt terrade mig när jag arbetade. Hela konversationen började med att han frågade "är du student annars eller?" Nej, svarade jag. Detta är det jag gör. "Jaha.. så du har tagit en paus eller?" Nej, svarade jag. Jag tog studenten och sen började jag här. "Jaha", fortsatte han. "Men tänker du inte börja plugga snart då?" Nej, svarade jag. Jag jobbar gärna och sparar pengar så att jag kan resa. "Jaha. Vart tänker du åka då?" Överallt, svarade jag. Jag vill se världen, och det kan jag inte göra när jag pluggar och vem vet om jag ens kan det när jag pluggat färdigt? "Men du ska väl inte göra det här för alltid?", fortsätter han tveksamt.

Förstår ni vad jag menar, eller?

Från ingenstans kom vi in på det här.. förhöret. Like a slap in your face. Han var så angelägen om att jag skulle sluta städa och börja plugga att jag nästan blev otrevlig. "Gör inte det här för länge bara, rätt som det är så sitter du fast", säger han när jag inte svarar. Nej, säger jag i strängare ton. Jag trivs med det här jobbet och just nu vill jag se världen. När jag är klar med det kan jag plugga.

"Jag skulle bara vara här i två veckor.. nu har jag varit här i 31 år", säger han utan att hört mitt svar. Jaha, säger jag. Men detta är det jag gör nu.


Och samtidigt som jag vet att jag inte borde bry mig om att folks hjärnor är så inställda på den svenska livstidsmanualen grunskola -> gymnasie -> flytta hemifrån -> plugga vidare -> skaffa jobb -> köp bil -> bilda familj (och glöm för sjutton inte Volvon, villan, sommarstugan och hunden!) så kan jag inte låta bli och tänka på att mitt liv är ju egentligen inget att skryta om. Jag bor hemma, jobbar som städerska och upptäcker världen. Jag har ingen egen lägenhet eller flashigt yrke to brag about. Och samtidigt som jag inte borde bry mig om vad de säger så glömmer jag att tänka på att om jag INTE hade det här jobbet utan till exempel var kassörska på Konsum så skulle jag inte kunna ta ledigt så gott som när jag vill och resa. Jag skulle ha fem veckor semester på sommaren och att åka till Italien skulle vara ett minne blott.

Men jag skulle säkert ha råd med en liten etta, rum och kök!


Så jag är faktiskt trött på det jäkla tjatet! Jag har inte den blekaste om vad jag vill plugga och när jag tänker på frågan vad är det jag vill? så är det två saker som dyker upp i mitt huvud och bilder ett svar:

Amsterdams flygplats och en tallrik med spaghetti ai frutti di mare.

Jag vill jobba hårt, sen vill jag resa, sen vill jag jobba mer och resa lite till. Jag vill se Milano, Barcelona, London, Paris, New York, Tokyo, Sydafrika och L.A. Jag vill faktiskt bo med min familj lite till! Men jag vill inte städa för resten av livet, nej. Jag vill inte alltid bo hemma och jag VILL utbilda mig innan det är försent. Men inte nu. När jag är redo. Och tills dess tänker jag utföra yrket som jag lyckats få, på arbetsplatsen som jag är nöjd med och har försklassiga kollegor på och tjänar en tillräckligt god slant för att kunna resa på. Tills mitt framtida yrkerval sparkar mig i häcken så hårt att jag landar på ett universitet,

TILLS DESS TÄNKER JAG STÄDA OM JAG KÄNNER FÖR DET!

.. är det min födelsedag! Fast jag har inte tänkt fira så mycket; det blir glasstårta med farfar nästa helg (när lillasyster i sin tur fyller år) och idag har jag bakat två kladdkakor att stö hallon på och ha med mig till jobbet imorgon. Firande med mina två familjer! :)

(Vadå? Jag spenderar ju mer vaken tid på jobbet än hemma!)

I fredags hade mina kollegor pratat ihop sig om att äta bulgur till lunch, så alla hade med sig ingredienser och lagade det tillsammans och som vanligt när man befinner sig inom 50 meters radie av ett matbak av denna sort blir man näst intill tvångsmatad. Det går helt enkelt inte att säga nej, det är fullkomligen oacceptabelt att inte äta det som någon bjuder på! Så i fredags satte se gång, olyckligtvis EFTER att jag ätit min lunchlåda så ingen trodde på mig när jag sa att jag redan ätit; och lagade den enorma portionen med bulgur. Hett vatten och ett paket bulgur (någon sorts vete-cos cos) i en gigantisk kastrull, någon sorts peperoniolja i och rör om, hacka i lök, persilja och peperoni, rör om, peppra och salta, servera med sallasblad; lägg bulgur-röran i ett litet salladsblad och rulla ihop till en boll, ät, svälj ner med lite tunnbröd och gurka... tja, egendomligt men ganska gott. Men som sagt jobbigt om du redan ätit en stor portion fisksoppa och sedan måste trycka ner lite till... ;)

SÅ IMORGON BLIR DET PAYBACK! De ska äta få kladdkaka tills det sprutar hallon ur öronen på dem!!!


Hehe! Vi får väl se hur morgondagen blir, det kommer bli andra gången i mitt liv som jag tillbringar min födelsedag i Göteborgs bårhus, haha. Det är nåt att skriva på CV't va? ;) Äsh, god söndagskväll allihopa, a domani!

Igår när jag städade omkring i korridoren kom en läkare gående mot mig; äldre med ett yvigt ljusgrått skägg och snälla ögon. Han stannar brevid mig, bänder upp ett brett leende som nästan går från öra till öra och säger glatt;

"HEJ!"
"Eh, hej!", svarar jag.
"Vad heter du?" frågar han.
"Johanna."
"Nämen HEJ JOHANNA! Jag heter Peter. Välkommen till gänget!"
"Eh.. tack.." svarar jag och så gör han en liten honnör och går in på läkarexpeditionen.

En läkare. Fattar ni? Inte ens sjuksköterskorna tar någon notis om mig såvida inte det dyker upp alltför märkbara fläckar på golvet någonstans och så kommer en LÄKARE och säger 'välkommen till gänget!' ÅH, varför finns det inte fler såna människor? Varför?

(Gissa vilken läkare som kommer få sin expedition städad varje dag, trots att de egentligen bara får städning två gånger i veckan?! ;) )

Idag när jag jobbade blev så rörd. Jag hade två avdelningar att städa och jag var på ganska dåligt humör för nu när det är vintertid så är det dubbelt så mycket att moppa upp och dessutom så sov jag dåligt under natten. Men så möts jag av en liten tant i blommigt nattlinne och när hon får syn på mig utropar hon;
"Åh! Är du här igen, med dina fina blommiga tofflor!"
"Heh, jasså, har vi setts förut?" frågar jag förvånat.
"O ja, du var ju här och städade på julafton! Det minns jag så väl, vi pratade en stund!"

Och helt riktigt, jag var där och städade på julafton. Jag har för vana att prata en liten stund med patienterna på avdelningen jag städar. De blir alltid så glada när något händer! Och hur sött är det inte att denna lilla tanten kom ihåg att jag städade hos henne på julafton, just för att vi stod och pratade en stund? Sen när jag var inne på nästa avdelning hände samma sak;

"Åhh! Vad roligt att se dig igen!", utbrister en tant i en av sängarna. Nu när jag är med på noterna svarar jag;
"Ja, visst var det väl på julafton sist!"
"Ja precis! Har du varit i Italien än då?"

Hehe. Lite läskigt och kul på samma gång är det faktiskt :)


Mina berömda tofflor, bild från i våras när jag jobbade på operation